En fighters bekännelser och SM Final i Umeå!

Att skaka av mig 5 års ringrost var en tuff – men samtidigt jäkligt kul – utmaning, och SM-kvalet 2014 var tyvärr över snabbare än tänkt för mig.

Har under många år längtat tillbaka till allt. Till all slitgöra innan match. Till den fokus som krävs. Den självdisciplin och det jävlaranamma som måste plockas fram. Till alla mittsronder och alla knän på säck. Till svetten, muskelvärken, tröttheten och ibland tillomed tårarna som följer efter den fullkomliga utblåsningen ett riktigt riktigt tungt jävla pass åstadkommer. När man presterar på gränsen till vad som är möjligt just där och då. Jag har längtat tillbaka till den där stunden när man ger sitt absoluta allt på mittsarna, till det där ljudet som uppkommer när handskarna träffar precis rätt och när skenbenen lämnar ett djupt avtryck. Längtat till den där känslan….när man känner sig levande.

Det som under många år var en självklarhet för mig och blev min vardag, tog plötsligt bara slut när kroppen en dag sa ifrån och läkarna avrådde från att kliva in i ringen igen då syresättningsförmågan var ur funktion.
Livet och drömmarna förändrades och jag med dem.
Men viljan …. den höll sig kvar.

Efter några år tillbaka i Sverige med avslutade studier, 1 år sittandes på en kontorsstol på TV4 och ett och annat steg taget i fel riktning, befann jag mig plötsligt där jag ville vara i livet. Hade återigen, utan livboj , hoppat av hamsterhjulet. Lämnade 9-5 och följde istället mitt hjärta. Jag fyllde åter dagarna med det som gjorde mig lycklig. På rätt ställe med rätt människor omkring mig. Harmoni.

Samtidigt var det stiltje på klubben. Grupperna började tunnas ut och våra fighters hade alla av olika skäl tagit en paus. Fick veta att SM-kvalet 2014 skulle hållas här hemma i Stockholm….och vi hade ingen som skulle ställa upp.
Dags att röra om i grytan lite. Köra racet och se vad kroppen håller för!
Men 10 veckor!!!!! Skulle det räcka?

Började träna lite smått nånstans i mitten av oktober. Prio 1: Bli stark igen. Mkt tunga lyft och explosivitetsträning tillsammans med Roman Livaja på The Academy Of Holistic Training. Prio 2: Få tillbaka pannbenet och rörelserna i händer & fötter. Boxningsträning och grisfys med Oscar Ahlin och Yaffet Amaniel.
För mig som är van att träna 2 pass om dagen 6 dagar i veckan inför fight, blev det nu en stor omställning att faktiskt hålla mig till max 4-5 pass TOTALT i veckan för att kroppen skulle hålla. Kvalitativ och högintensiv träning.
Ok, styrka och flås började komma tillbaka. Händer och fötter började lossna och röra sig rätt igen. Tekniker på mittsar satt där de skulle. Med lite drygt 1 månad kvar var det hög tid att börja sparras ordentligt. BOOOM – influensan kom som ett brev på posten med feber, halsont, ledvärk och snor i mängder. Det va bara att gilla läget och dra täcket över huvudet i väntan på tillfrisknande.

3 veckor kvar.
Det blev inte så mycket sparring.
Fick ett skönt pass på Södermalms Shaolin och ett par ronder med Maria “Odjuret” Olsson, där jag nånstans kände att jag inte alls var redo att kliva upp i ringen, än mindre mot  Sveriges bästa fighters i ett SM.
Nu kom ångesten. Och alla negativa tankar. Jag har inte tränat tillräckligt. Jag är inte tillräckligt stark. Vad ska jag upp i ringen och göra efter så många år? Herregud jag har ju fan ena foten i graven! Min “tid” är över för längesen.
Jag började formulera argument för mig själv och alla runt omkring mig till varför jag INTE skulle köra SM. Vänta till ett “bättre” tillfälle, hinna träna och sparras lite mer, kanske gå ner en viktklass….osv.

“-You’re weak!”
Två ord och en riktigt besviken blick från någon som ställt upp med träning och som trott på mig hela vägen.
Kändes som en käftsmäll. Som jag verkligen behövde.
Dags att kamma till sig lite nu, ta ansvar själv och skaffa den träning jag behövde sista biten fram till match.

Själva thaiträningen hade tyvärr försummats under dessa veckor. Att driva en egen klubb där man själv är 1 av 3 tränare, med pass att hålla 6 dagar i veckan plus den admin som krävs för att hålla saker flytande, betyder att man prioriterar sina elever framför allt annat.
Att jag och Karim inte har tränat tillsammans nästan alls under dessa år, har också sin orsak. Och nu när det dessutom blev allvar med träningen…..
Det finns par som klarar av den stress och press det tillför ett förhållande att samtidigt vara tränare / elev. De lyckas jobba mer som ett Team. Jag tänker framförallt på Lina Akhtar Länsberg och Martin Akhtar. De verkar ha hittat hemligheten som får det att funka både hemma och i ringen/buren. För mig och Karim går det inte.

OK, 10 dagar kvar till match.
Jag kontaktade mina gamla vänner, Peter och Clara på OneChai Muay Thai som utan att blinka bjöd ner oss på alla sina pass inför kvalet.
Lite mer sparring.
Några ronder riktigt old school thai style sparring med O och några ronder grym fightsparring med Jenny Krigsman & Sandra Bengtsson.
Kändes bättre än väntat och jag hittade både flow och luckor.
Sen … thaimittsar med Karim.
Lungorna höll på att flyga ut ur bröstet. Blodsmak i munnen och syra i hela kroppen.
Va fan? Vad var det här?

6 dagar kvar till match…och nu kom informationen att de nya IFMA-reglerna skulle gälla redan under SM-kvalet och rondtiden ändrades således till 3×3 minuter!
Det kändes som att nån drog ur kontakten lite på mig.
När man tackat ja eller anmält sig till en match, backar man inte ur – det är min inställning.
Jag visste nånstans att dessa 3×3 minuter skulle bli svåra att klara för mig men stängde ute alla negativa tankar den sista veckan och försökte fokusera på alla mina styrkor istället.

Körde säckintervaller och clinch sista passen och tog med mig en bra känsla efter veckan på OneChai.

Nåt som, för ovanlighetens skull, verkligen funkat bra under denna uppladdning var vikten.
Jag åt som ett djur när jag tränat hårt och höll inte igen på kolhydrater som jag alltid annars har gjort.
Snabba kolhydrater innan och direkt efter passen tillsammans med BCAA och sen långsamma kolhydrater till middag.
Ren och bra mat såklart men absolut ingen hetsdiet.
Råkade det vara så att det låg en påse knäck i kylskåpet och stirrade på mig varje gång jag öppnade det, så blev det tillslut så att jag åt upp den.
Rakt av bara!
Utan dåligt samvete, nästan tvärtom. Karim vart ju lite ledsen förstås då knäckpåsen var en present till honom.
Men kroppen gjorde sig av med det den inte behövde. Vikten låg stadigt hela tiden, och bara sista dagarna ströp jag åt ordentligt och åt precis bara det jag behövde för att fortsätta orka träna och må bra.
Direkt ner till 60.5 kg.

Kvällen innan invägning körde jag en liten uppvärmning med rörlig stretch för att få igång kroppen lite och tog på mig överdelen av svettdräkten.
Nere på 59.6
Duschade och åt lite.
Sprang runt och letade efter tejp och vaselin 1 timme.
Nere på 59.3
Drack sloow carbs 200g kolhydrater innan jag gick och la mig.
Vaknade på 59.0

Invägning och läkarundersökning flöt på smidigt.
Vi hamnade i samma omklädningsrum som OneChai – klockrent!
Avslappnad och skön stämning hela morgonen. Åt min gröt och drack min medhavda latte.
I med sloow carbs igen. Småsnackade med deras fighters och hann gå runt och hälsa på folk jag inte träffat på länge men som alltid samlas vid ett Svenskt Mästerskap i thaiboxning.
Som vanligt vid en turnering blev det lite förseningar med lottningen och listor som inte kom upp.
Jag har vid samtliga turneringar dragit det längsta strået, blivit lottad i gruppen med längsta vägen till final mot det tyngsta motståndet.
Och det är ju så det ska vara!

Jag började med andra ord förbereda mig för match långt innan listorna kom upp. Jag visste att jag skulle få gå kvartsfinal och att den skulle köras i princip på en gång.
I med hörlurarna och bort från omvärlden. Nu var det bara jag som gällde. In i bubblan. Fick till den bästa uppvärmningen på länge. Skuggade i rusher….upp i puls…ner i puls.
Kroppen kändes precis rätt.
Så drog matchstarten ut lite på tiden….igen.
Och plötsligt blev jag lite kall…och kände mig lite seg.
Med lite hjälp slog jag genast bort de negativa tankarna som började dyka upp.
På med sista vaselinet. Värm upp käkarna, näsan och tårna.
Time!

Ut i den ganska lilla lokalen med 2 ringar och en ljudnivå som liknade den på Lumpini under en riktigt bra match med mycket pengar på spel.
Berörde mig inte ens. Jag var precis så fokuserad som jag skulle vara.
På med grejerna. Vanligtvis brukar jag hänga upp mig ända in i det sista på att benskydden sitter fel eller att hjälmen är i vägen. “Åhhh varför ska vi ens ha det här på oss!”.
Mitt bästa utgångsläge är 5×2 ronder, inga skydd och gärna armbågar. Det har passat mig bäst.
Varje gång förutsättningarna sett annorlunda ut har jag förmodligen slösat bort 50% av min energi på att, väldigt infantilt, älta och gnälla istället för att på bästa sätt förbereda mig på det som komma skall.

På väg in mot ringen, fortfarande så fokuserad och stängd att jag varken såg eller hörde något annat än mig själv. Skulle förmodligen inte hade känt igen min mamma om hon plötsligt ställt sig framför mig.
Så gastar någon genom folkhavet -“NATTIS!!!!!!”. Vänder mig om och ser ett välbekant ansikte sticka upp. Claudia. Och där var några från klubben. Och siste man att passera innan jag når ringrepen är Hayes (hur man nu kan missa honom). Detta händer på ett par sekunder, men det var tillräckligt för att få mig att vakna till lite. Jag hann precis komma tillbaka till nuet och känna mig närvarande då jag klev över ringrepen.
Ouuufff vad stor hon är!
Eller är det jag som är liten?

Matchen….ja….den var det den var. Jag var lite spänd o stel i första ronden som jag ändå upplevde var väldigt jämn. In i ringhörnan: “-Vad GÖÖÖÖR du?” Karims rynka mellan ögonen var förbryllande djup.
Ok, gör om gör rätt.
2:a ronden lossnade det lite och det började kännas mer “rätt”.
Kände mig stark i clinchen som jag förmodligen skulle ha utnyttjat mer.
Höll rätt bra även sista minuten i 2:a ronden ….men på väg in i ringhörnan slog plötsligt syran till och kroppen blev tung som en stenbumling. Här var ju egentligen den matchtid jag hade tränat för slut!
Rynkan mellan ögonbrynen inte så djup längre, “-Ok, nu det är lite bättre”….sen hörde jag inte mer. Försökte fokusera på att komma ner i puls, syresätta och hitta någon slags styrka i kroppen för att palla 3 minuter till.

NAttis-SMFoto: Annie Bondefelt

Lustigt det där när man går in på autopilot och det som händer därefter är sådant som sitter i ryggmärgen. Fanns inte särskilt mycket tryck kvar i mina grejer, men jag lyckades ändå på något sätt glida undan de flesta attackerna och kontra genom instinktiva och gamla invanda rörelsemönster. Sista minuten i sista ronden. 30 sekunder innan rondslut. Ryggen mot ringrepen och ett par hårda raka slag på guarden. Tiden gick i slowmotion och jag stod och funderade på hur jag skulle ta mig bort och väntade på “luckan”.
DÄR kom den, sök clinch nu och in med ett kn….YUUUT….räkning! Va? Lite väl tidigt! Eller?
Ok, återigen…ingen idé att börja skaka på huvudet och bli arg. Skulle ju bara slösa den energi som redan var slut. Tog hela åttaräkningen mot repen och försökte andas så djupt och lugnt jag kunde för att orka ge mitt sista in i det sista.
Äh…jag gör som i Thailand….jag ger henne handsken bara….med den där räkningen har hon redan vunnit…så är det över sen.
SKÄRP dig! HELA VÄGEN sa vi!
Chok.
Väntade mig en riktig laddning, som brukar komma efter en räkning. Men den kom aldrig. Eller så lyckades jag avbryta den. Tröttheten måste nu ha intagit även röd ringhörna för vägen in till rondklockan var mest ett utbyte av lite halvslaka tekniker.

Domslut: Förlust med 2-1Nattis-Karim-Oscar-SMFoto: Annie Bondefelt

Av med grejerna, ut ur lokalen och in mot omklädningsrummen. Plötsligt kände jag mig fräsch igen. Första känslan: SKITFÖRBANNAD, otroligt besviken på mig själv.
Hur kunde jag ha varit så trött att jag inte orkade slå lite hårdare, sparka lite mer, lite hårdare? Det hade behövts så lite. Varför kunde jag inte ha presterat bara det där lilla extra?
Man FÅR inte förlora på “för dålig kondis”. Och nu hade jag gjort det.

Nästa känsla: Lugn. Det var över. Blev mjuk ända in i själen. Svårt att sätta ord på det där.

Den känslan som sedan kommer vet alla som förberett sig en längre tid för en idrottslig tävling eller prestation och utfört den (oavsett utgång) hur den känns.
Tomhet.
Också väldigt svårt att förklara.
Man blir nästan sorgsen.

Många har dunkat mig i ryggen och grattat mig i efterhand, med min högst frågande blick tillbaka “-Öh, grattis till vaddå?”
“-Ja men va fan, du gjorde jobbet, du klev in där igen! Du fullföljde!”

Ja, jag gjorde ju det.
Och det var trots allt det allt det här handlade om – för mig.

Jag hymlar naturligtvis inte med att jag gång på gång visualiserade mig själv som Svensk Mästare 2014 och att det var det som var målet.
Men det var inte det ENDA målet. Inte den ENDA vinsten.
Det har funnits så mycket mer på vägen. Som har betytt så mycket mer för mig som person än ännu ett bälte att lägga upp på en hylla i garderoben.
Så många fina människor, vänner,  som ställt upp helt kravlöst och som gett av sig själva och delat med sig av sina kunskaper. Som har inspirerat, stöttat och peppat.
Insikter och viktiga lärdomar. Om mig själv. Om andra.
Och så glädjen. Glädjen att få göra precis allt det där man älskar. En gång till.
Många skulle säkert säga att man inte ska riskera att falla pladask genom att göra en dålig come back. Man ska sluta när man är på topp. Vilket jag gjorde. Jag hade gjort min bästa match. Fått revansch. Vunnit en proffstitel. I Australien. 2008.

Men jag slutade inte på MINA villkor. Jag VILLE inte sluta. Jag tappade kontrollen över min kropp och kunde inte längre göra det mitt hjärta brann för.

Det här var mitt sätt att ta tillbaka kontrollen.

 

En god vän sa till mig en gång för länge länge sen….lååååångt innan bloggandets Era….”-Du borde skriva på nätet om ditt liv som fighter i Thailand. Det är många som tycker sånt är jättekul att läsa. Du skulle kanske kunna tjäna lite pengar på det.”
Det blev aldrig så.

I mitt yrke som PT har jag också fått uppmaningen att starta en blogg för att marknadsföra mig själv.
Det har inte blivit så.

Detta får ses som mitt första, mitt enda, väldigt öppna och väldigt långa bloggliknande inlägg.
Om jag med det lyckas påverka, beröra eller inspirera iaf en person därute, att alltid fortsätta kämpa för det man vill uppnå och att aldrig nånsin ge upp …. så är det ännu en vinst.

 

I morgon bär det av till Umeå och på lördag är det dags för My att kliva in i ringen – i SM-final mot Bianca Antman (Sweden Top Team).
My är verkligen en tjej som aldrig ger upp!
Så nu kör vi! Hela vägen!

My 5-Star